Hästtjej och tvillingmamma!

Just nu driver Bonzo både mig och Mattias till vansinne då det finns ett antal LÖPTIKAR i byn och Bonzo tycker att han ska bli pappa. För han vet hur man gör, han har provat förut. Men det är första gången han är så fruktansvärt enervenrande.

 

Baah, han brukar ju knappt reagera när tikarna löper. Men det går vä över någon gång.

 

Min största rädsla är att förlora mina nära och kära, djuren inkluderat. Har hitintills "bara" förlorar mormor och morfar och ett par djur, men jag känner en helt annan sorg över människor än vad jag gör med djuren. Båda smärtar otroligt, man gråter tills ögonen håller på att ramla ur. Med mormor och morfar visste jag att deras tid var kommen, de skulle få må bättre efteråt och jag kände något sorts lugn. Med ett djur känns det som att själens slits i bitar, det gör ont att andas och jag kan/vill inte förstå att det hänt. Jag tror det har att göra med ögonen, i ett djurs ögon finns ett hopp som aldrig slocknar, inte ens i den mörkaste av situationer, och oftast är det vi som tar deras liv, de självdör sällan. En människas ögon kan slockna och tydligt visa att det är dags att släppa taget nu, en längtan efter någon man saknat som redan gått vidare. Därför tror jag att jag tar det lite lättare om en människa går bort (av t.ex. ålder) för de har redan accepterat.