Hästtjej och tvillingmamma!

Idag har jag funderat över kritik. Varför man ger det, hur man tar emot, hur man ger det, vilka som borde få ge och vilka former av kritik det finns.

 

Tycker det är fruktansvärt onödigt att börja kritisera någon när man själv inte har lösningen på problemet eller skulle ha gjort det bättre själv. Att påstå saker utan att ha all bakgrundsinformation är också onödigt, skapar bara onödiga diskussioner. Då är det bättre att ställa en fråga och få det förklarat för sig vad som pågår och varför det blev som det blev. Istället för att slänga ur sig lösryckta kommentarer, vara spydig och en ren jävla besserwisser.

 

Konstruktiv kritik - det tar jag gärna. Om jag håller på med något och någon säger "Vet du, jag tror du gör det svårare än det behöver vara. För när du gör som du gör så..." och kan förklara konsekvensen med mitt handlande och sedan fortsätta med "... men om du gör såhär tror jag det kan bli lättare för att..." och sedan förklarar hur jag kan göra det på ett annat sätt, då skulle jag kunna ta åt mig kritiken och tänka igenom vad jag gjort för fel. Väga för- och nackdelar och vi kan då gemensamt diskutera och prova oss fram. För personen som kritiserar mig försöker HJÄLPA mig bli bättre, utvecklas och vidga mitt synfält. Hur kan man inte tacka och ta emot?

 

Destruktiv kritik - är bara oartigt. Att stå vid sidan av och säga "Du gör fel, fortsätter du går den sönder." Jaha? Gör de bättre själv då, är min direkta åsikt. Kan man inte ge något förslag på förbättring ska man inte säga något alls tycker jag. Uttrycka sin åsikt måste man få göra, men man ska inte kritisera någon annan utan att först veta att man själv hade gjort det bättre i samma situation eller vet ett sätt att göra det bättre på. Nej, destruktiv kritik är inget för mig. Jag försöker att inte ge det och jag tar inte emot det heller. Sura kommentarer är lägre än dagisnivå :)